Mineraler och vitaminer

Under ingen annan period av ett nötkreaturs liv är det så viktigt att se över mineral- och vitaminförsörjningen som under högdräktigheten. Obalans i mineral- och vitamintillförseln under dräktigheten ökar risken för kalvningssvårigheter, kalvningsförlamning och infektionssjukdomar hos kon och samtidigt ökar risken för dödfödda eller svaga kalvar, försämrat immunförsvar, missbildat skelett, svaga muskler samt ämnesomsättningssjukdomar hos kalvarna. Slutligen riskerar felutfodrade kor att producera råmjölk av sämre kvalitet, av både antikroppar och näringsämnen, vilket ytterligare försämrar kalvens förutsättningar.

Grunden är att dräktiga kor ska ha tillgång till mineralfoder anpassade för dräktiga kor/sinkor de sista två månaderna innan kalvning.  Det finns flera olika sinkomineraler på marknaden med lite olika sammansättning och innehåll.

Kalciumbalansen

Kalcium behövs för att musklerna ska kunna dra ihop sig och arbeta. Brist, som ofta uppkommer i samband med kalvning, ger en lång rad av sjukdomar och andra störningar såsom kalvningsförlamning och kvarbliven efterbörd. Det är framför allt mjölkkorna som drabbas, dikorna riskerar inte i samma utsträckning att drabbas eftersom de inte producerar lika mycket mjölk. Under sintiden är kons behov av kalcium lågt och grovfodret räcker ofta för att tillgodose det behovet. När laktationen startar ökar behovet av kalcium dramatiskt och koncentrationen sjunker i blodet. Behovet av kalcium överstiger kraftigt den mängd kalcium som kon kan ta upp enbart via fodret och konsumtionsförmågan är samtidigt nedsatt. För att ändå tillgodose juvret med kalcium till mjölkbildningen behöver kon mobilisera kalcium från skelettet. Funktionen att ta kalcium från skelettet är trögstartat och behöver tränas igång före kalvning för att det ska fungera direkt när mjölkbildningen startar. Genom olika åtgärder kan man träna igång mobiliseringssystemet före kalvning.

Minska kalcium. Genom att minska kons tillgång på kalcium under sintiden hamnar hon i låg kalciumbalans innan hon kalvar. En brist gör att kon börjar mobilisera från skelettet redan innan kalvning och klarar då bättre att göra så även efter kalvning. Grovfoder med mycket baljväxter bör undvikas under sintiden då det innehåller mycket kalcium, medan helsädesensilage ofta har ett lägre innehåll och kan då vara bättre alternativ. Om man enbart har tillgång till ett grovfoder med högt innehåll av kalcium kan man tillsätta en produkt som heter X-zelit till sinkofoderstaten 2 veckor före kalvning. X-zelit binder kalcium och förhindrar absorptionen i tarmen.

Sänka CAB-värdet. CAB-värdet visar balansen mellan kat- och anjoner, det vill säga elektriskt laddade joner, i foderstaten. Vid beräkningen av CAB-värdet utgår man från fodrets innehåll av kalium (K+ ) och natrium (Na+ ) samt klor (Cl- ) och svavel (S2-). Om fodret har ett negativt CAB-värde innehåller det mycket anjoner (negativa) vilka bidra till att surgöra kroppen. Detta ökar i sin tur kons utsöndring av kalcium via urinen och kon tvingas härmed att effektivisera både upptaget av kalcium från fodret och frisättning från skelettet för att neutralisera surheten i kroppen.

Sinkofoderstaten bör ha ett så lågt CAB-värde som möjligt, -150-0 mekv/kg ts enligt rekommendation, vilket är mycket svårt att uppnå med de fodermedel vi har tillgång till i Sverige. Man bör sträva efter att försöka hålla ner värdet så lågt det är möjligt. CAB-värdet i foderstaten kan sänkas genom att välja ett sinkomineral med lågt CAB-värde. CAB-värdet kan även sänkas genom att ge så kallade surgörande salter. Om surgörande salter ska ges separat måste det ske kontrollerat och med kontinuerlig uppföljning av pH i urinen på sinkorna. En överdosering kan leda till dödsfall.

Kalciumbolus: Ett vanligt sätt att hjälpa kon med kalciumförsörjningen i samband med kalvning är att ge ett kalktillskott i bolusform. Kalkbolus ges som förebyggande av kalciumbrist till andrakalvare och äldre kor inför kalvning. Det kan också ges som en tidig behandling vid kalciumbrist eller som ett komplement vid behandling av kalvningsförlamning men får inte ges till kor som ligger ner i kalvningsförlamning. Kor med akut kalvningsförlamning har nedsatt muskelfunktion och kan ha problem med att svälja bolusen som då riskerar att fastna i matstrupen eller hamna i lungorna.

Minska kalium och öka magnesium. Tillförseln av magnesium och kalium påverkar inte bara kalciumbalansen genom att styra kroppens syrabas-balans. Det påverkar även frisättningen av det hormon som reglerar blodets innehåll av kalcium. Vid magnesiumbrist hämmas frisättningen av detta hormon vilket i sin tur minskar kalciumhalten i kons blod. Kalium påverkar kons kalciumbalans genom att hämma upptaget av magnesium i våmmen och ett högt intag av kalium kan därför orsak magnesiumbrist med dess följdverkningar på kalciumbalansen.

Ett högt intag av natrium (t.ex. saltsten) förvärrar dessutom effekten av kalium. Därför går det att minska riskerna med höga kaliumvärden något genom att ta bort salt ur foderstaten vid tiden närmast kalvning.

Mikromineraler

För högdräktiga kor är det viktigt med mikromineraler då brist kan ha stor betydelse för kalvens hälsa och överlevnad. Det går att läsa mer om dessa under mineraler och några av dem beskrivs kort nedan. Det finns ett antal olika sintidsmineral på marknaden och de är balanserade på både makro- och mikromineraler samt vitaminer för att passa till de flesta sinkofoderstater. Väljer man ett sintidsmineral och utfodrar det till sinkorna närmast kalvning så brukar kornas behov av både makro- och mikromineraler vara tillgodosedda.

Selen. Selen har en stor uppgift i immunförsvaret och många problem i samband med kalvning kan kopplas till selenbrist. Svagfödda kalvar eller kalvar med muskeldegeneration kan vara en följd av selenbrist. Andra bristsymtom är stelhet, plötslig hjärtdöd och dålig tillväxt. Kon visar på sämre fruktsamhet och selenbrist bidrar till ökad risk för kvarbliven efterbörd och andra infektionssjukdomar. Att ge ett mineralfoder med selen i form av selenjäst (organiskt selen) de sista månaderna under dräktigheten rekommenderas. Selen i organisk form överförs bättre till råmjölk än selen i oorganisk form. Då Sverige generellt har selenfattiga jordar är det nödvändigt med mineralfoder för att förse djuren med just selen. Selen är extra viktigt till dikor eftersom de enbart konsumerar foder producerat på den egna gården. Vid val av mineralfoder till sinkorna kan det vara värt att satsa på ett mineralfoder som innehåller organiskt selen gärna i kombination med naturligt E-vitamin då vitaminet hjälper till vid upptaget av Selen.

Koppar. Koppar har en viktig betydelse för immunförsvarets funktion och kalvens utveckling och tillväxt både före och efter födseln. Kopparbrist kan orsaka tidiga aborter. Kalvar som föds av kor med kopparbrist kan födas med svagt skelett som lätt bryts samt skador på hjärnstam och ryggmärg. Dessa kalvar har heller inga reserver vid födseln vilket kan leda till blodbrist, dålig tillväxt, sämre effekt av vacciner och lägre motståndskraft mot exempelvis mikroorganismer som orsakar diarré.

Jod. Jod är en viktig mineral för tillväxten och utvecklingen. Då jod ingår i sköldkörtelhormonerna så kan jodbrist synas just genom förstorad sköldkörtel. Kalvarna ser normala ut men är svaga och kan ha svårt att dia och stå. Andra symptom på jodbrist att vara uppmärksam på är hårlösa kalvar, sena aborter, kvarbliven efterbörd, minskad fertilitet och ökad infektionskänslighet. Innehåller foderstaten mycket kålväxter (Brassica) är risken för jodbrist och struma större då dessa innehåller mycket goitrogener som också tar upp joden.

Kobolt. Kobolt behövs för att idisslare ska kunna tillverka vitamin B12 i våmmen. Vitamin B12 är viktigt för tillväxt och immunförsvar. Innan kalven har en fungerande våm (i livmodern och de första veckorna efter födsel) är den helt beroende av att få vitamin B12 från kons reserver. Koboltbrist under dräktigheten kan därför resultera i kalvar med vitamin B12-brist vilket exempelvis ger sämre aptit, tillväxt och motståndskraft mot sjukdomar. Brist hos dräktiga kor kan även sänka överlevnaden hos kalven.

Mangan. Mangan finns ofta i stor mängd i grovfoder, men upptaget kan försämras om allt för mycket kalcium och fosfor finns i foderstaten. Risken med manganbrist är att kalvarna som föds kan ha missbildade skelett, förstorade leder, vridna eller förlamade ben.

Zink. Zink har en viktig funktion i immunförsvaret och bristsymtom kan vara hudskorv liknande psoriasis, dvärgväxt, sänkt immunförsvar, försvagning i klövhorn, stelhet och svullnad i ben och försämrad fertilitet. Stora kalciumöverskott kan försämra upptaget av zink.

Vitaminer

Av vitaminerna är de främst de fettlösliga vitaminerna A, D och E som är viktiga att se över i den dräktiga kons foderstat. Statusen av Vitamin A och E är i regel låg hos nyfödda kalvar pga liten överföring via moderkakan. Det är därför mycket viktigt med utfodring av råmjölk direkt efter födseln för att tillgodose kalven med dessa vitaminer. Genom tillförsel av vitaminer till sinkon ökar innehållet av dem i råmjölken. Naturligt E-vitamin har ett bättre upptag än vanligt syntetiskt E-vitamin. Brist på A- och E-vitamin ger ett sämre immunförsvar hos ko och kalv. Kon får ökad risk att drabbas av infektionssjukdomar så som livmodersinflammation och mastit samt kvarbliven efterbörd. Kalvarna visar på ökad sjuklighet, vilket sänker överlevnaden. Om kalven utsätts för D-vitaminbrist finns risk att den drabbas av sjukdomen rakitis som en följd av att kalcium- och fosforbalansen rubbas i det växande skelettet. Vitamin D är också viktigt för kons kalciumbalans och hennes förmåga att klara kalvningen bra.