Utfodringsstrategier

Alla kor bör ha en välbalanserad foderstat. Det innebär att kons behov av energi och protein samt mineraler och vitaminer är tillgodosett samtidigt som hon har tillräckligt med fiber för att uppnå god mättnad och välbefinnande. Framför allt är det produktionsnivån som avgör näringsbehovet, men även faktorer såsom laktationsstadium, motion, dräktighet, ras och temperatur påverkar. Alla kor ska ha tillgång till fodret, oberoende av rang och kondition. Det är viktigt att se till att det finns tillräcklig mängd av fodret på foderbordet, i synnerhet om antal ätplatser i avdelningen är begränsade. För att kunna göra en välbalanserad stallfoderstat krävs att ett prov av grovfodret skickas in till ett labb för analys av näringsinnehåll.  

Till framförallt mjölkkor har vi idag tre dominerande utfodringsstrategier, fullfoder och separat utfodring samt en kombination av dessa som kallas blandfoder. I en fullfoderstat blandas allt grovfoder och kraftfoder till en homogen mix. Denna mix fodras sedan i fri tillgång till alla mjölkande kor. På en del gårdar, där det finns möjlighet till gruppindelning, blandas flera mixer som läggs på olika intensitet anpassat efter avkastningsnivån i gruppen. Djuren antas anpassa foderintaget efter sitt eget behov på så sätt att kor med högre behov äter mer av mixen och vise versa. Fullfoder förekommer nästan enbart i lösdriftsbesättningar. I foderstater med separat giva av grovfoder och kraftfoder beräknas kraftfoderbehovet fram efter kons produktion och förväntade grovfoderkonsumtion. Kraftfodergivans storlek avgör totalfoderstatens koncentration. Kraftfoder tilldelas via automatisk utfodringsutrustning såsom kraftfoderstationer eller datafodervagnar. Med ett blandfodersystem blandas grovfodret med en del av kraftfodret. Denna mix kompletteras sedan med separat kraftfodergiva efter behov. Denna lösning tillämpas framför allt i lösdriftstallar men även i uppbundna system.

Mjölkkon

Vanligtvis sinläggs mjölkkor två månader innan beräknad kalvning. Sintiden är en period då kon ska vila upp sig och förberedas inför nästa laktation. Man kan dela in sinperioden i två delar, lågsin och tillvänjning. Lågsinperioden omfattar tiden 3-8 veckor före kalvning och då är behovet av energi och protein jämförelsevis lågt. Ju närmare kalvning kon kommer desto mer begränsas hennes intagskapacitet av foder samtidigt som kalvens tillväxt är hög och mjölkbildningen påbörjas. För att balansera detta behöver kon en mer koncentrerad foderstat. De sista 3 veckorna före kalvning kallas för tillvänjningsperioden. Under tillvänjningsperioden är det en fördel att kunna tillvänja kon, eller egentligen hennes mikrober i vommen, vid de fodermedel som hon kommer få efter kalvning. Övergången från att vara en högdräktig, sinlagd ko till att kalva och börja producera mjölk medför en stor påfrestning för mjölkkon. För både ko och kalv är det mycket viktigt att uppfylla behovet av energi och protein, samt mättnad för god vomfunktion och välbefinnande. Även tillförsel av mineraler och vitaminer är viktigt. Oberoende om kon mjölkar eller är sin ska hon alltid ha tillgång till foder av god hygienisk kvalitet. Foderbordet bör dagligen rensas från gamla foderrester och sopas rent. Ett kvitto på att korna har fri tillgång på foder är att man dagligen kan sopa bort 5 - 10 % spill. Är spillet för litet är risken stor att ranglåga kor inte har fått den mängd foder de behöver.

En eller två grupper av sinkor

Ofta är det stallets utformning som sätter gränser för hur man kan lägga upp utfodringen av sinkorna. Finns det möjlighet att ha två grupper av sinlagda kor, en lågsin och en tillvänjningsgrupp, är det lättare att tillgodose näringsbehovet genom hela sintiden och därmed förebygga problem efter kalvning såsom kalvningförlamning, ketos och kvarbliven efterbörd. Man har då möjlighet att utfodra en foderstat  till kor i lågsinperioden 3 - 8 veckor före kalvning med låg energikoncentration och mycket fiber. Tillvänjningsgruppen får en foderstat med högre energikoncentration och mer protein. Med en tillvänjningsgrupp har man större möjlighet att särskilt förbereda tillvänjningskorna med en optimal mineral- och jonbalans. Med endast en grupp av sinkor, allt från precis sinlagda till kalvningsfärdiga kor, behöver foderblandningen anpassas därefter och den blir då en kompromiss för hela sinperioden. Lösningen med en grupp sinkor passar oftast bäst ur planlösnings- och foderblandningsperspektiv i mindre besättningar. Nackdelarna är att man kan riskera att överutfodra kor i början av sintiden och/eller att underutfodra kor närmare kalvning. Det kani sin tur kan leda till försämrad råmjölkskvalitet och mjölkavkastning samt öka risken för sjukdomar efter kalvning.

Fullfoder

Med en foderblandare, antingen stationär eller mobil, finns det möjlighet att blanda en eller två sinkomixer. En vanlig lösning är att man använder mjölkkornas fullfodermix och späder ut den med halm och tillsätter sinkomineral. Fördelen med denna lösning är att sinkorna är tillvanda vid de fodermedel de kommer att utfodras med efter kalvning redan under sintiden. För att få ner energikoncentrationen tillräckligt så korna blir mätta men inte överutfodrade krävs en stor mängd halm. Mixen blir då torr, vilket gör att korna lätt kan sortera i fodermixen. Mixen behöver blandas noggrant och strålängden bör ligga på 4 – 8 cm. Ofta krävs även tillsats av vatten för att komma ner på en rekommenderad torrsubstanshalt på 36 - 38 %.

Ett annat alternativ är att blanda en särskild sinkoblandning med fodermedel som är lämpliga till sinkor. Det kan vara sent skördat vallensilage eller helsäd, som ofta har ett lägre innehåll av energi och ett högre innehåll av fiber (NDF) som mättar. Sinkoblandningen balanseras så den stämmer med sinkornas behov under lågsinperioden. För tillvänjningskorna kan sedan sinkomixen blandas med en del av de mjölkande kornas fodermix plus eventuellt mer sinkomineral. På så vis får man en bra tillvänjning av foder inför kalvning. I stora besättningar kan det vara möjligt att blanda en lågsinmix och en tillvänjningsmix för att på så sätt få till en optimal utfodring av både lågsinkor och tillvänjningskor.

Tabell. Foderrekommendationer till sinkor i olika delar av sinperioden (NorFor)

Separat utfodring

I lösdriftssystem med separat utfodring placeras sinkorna i en egen grupp och utfodras med lämpliga grovfoder som har ett lågt innehåll av energi samt speciellt anpassade sintidsmineraler. På många gårdar tillvänjs korna 3 veckor före kalvning genom att sinkorna flyttas in till de mjölkande korna och kraftfodergivan startas försiktigt. Det är inte att rekommendera eftersom korna då inte får tillgång till sintidsmineraler och där med inte prepareras tillräckligt inför kalvning. Tillvänjningskorna bör i stället hållas i en egen tillvänjningsgrupp där de utfodras med en tillvänjningsfoderstat där en del kraftfoder introduceras (2-5 kg). Högdräktiga kvigor kan däremot komma in i mjölkkogruppen en tid innan kalvning för att tillvänjas vid miljö och foder vid separat utfodring. Kvigor riskerar inte att drabbas av kalvningsförlamning i samband med kalvning även om de får en bättre foderstat än vad deras näringsbehov kräver ett tag innan kalvning. De ska däremot tas bort ifrån mjölkkogruppen i god tid innan kalvning.

I ett uppbundet system ska sinkorna placeras för sig vid ett eget foderbord eller i ena änden av foderbordet så att de mjölkande kornas foder kan hållas borta från sinkorna. Under tillvänjningsperioden, 3 veckor före kalvning, ökas kraftfodret långsamt upp till en giva på totalt 2 - 5 kg per ko o dag.

Dikon

För dikon, som oftast bara fodras med grovfoder, är den viktigaste strategin att se till att hon får rätt grovfoder vid rätt tidpunkt i förhållande till kalvning och sitt hull. Detta justeras genom utblandning med halm om grovfodret är för bra eller genom att anpassatidpunkten för installning.

Lågdräktighet

Under lågdräktigheten, från avvänjning fram till två månader före kalvning, räknar man att kons foderbehov är det som behövs för hennes underhåll, det vill säga för att upprätthålla djurets väsentliga behov (äta, stå, andas etc.) men inget extra för att växa, ge mjölk, öka eller minska i vikt. Under större delen av lågdräktigheten går ofta dikorna på bete och de allra flesta brukar hålla gott hull på betet, utan något tillskott utöver mineraler. När man sedan stallar in djuren måste man se till att kon får sina behov tillfredsställda utan att riskera att hon blir för fet inför kalvning. Här passar grovfoder med relativt låga näringsvärden bra att fodra med, såsom sent taget ensilage med mycket fibrer och gärna i kombination med halm. Att utfodra enbart halm till dikor fungerar inte. Det har förekommit dödsfall pga stopp i magarna eftersom mikroberna i vommen inte får tillräcklig näring för att kunna fungera. En inblandning av minst 2 kg ts ensilage eller ett tillskott av urea rekommenderas som minimum.  Det är svårt att förutse näringsvärdena i grovfoder så en foderanalys är viktigt på samtliga grovfoder. Ett lämpligt vallfoder för en diko har näringsvärden runt 10 MJ energi och 120–140 g råprotein. Ett sådant vallfoder passar bra att ge i kombination med halm under lågdräktigheten.

Tabell. Foderrekommendationer till sinkor i olika delar av sinperioden (NorFor)

Högdräktighet

Under de två sista månaderna under dräktigheten går kon in i högdräktighet. Då ökar hennes näringsbehov eftersom fostrets största tillväxt sker under den här tiden. Jämfört med lågdräktigheten ökar kons energi- och proteinbehov med 20-25 %. För att veta när kon går in i högdräktigheten krävs att man vet när kon ska kalva.

Det är av största vikt att se till att kon får tillräckligt med protein då det är viktigt både för kalvens tillväxt och för den kommande råmjölkens mängd och kvalitet. Om kon under lågdräktigheten fått en foderstat där grovfodret bestått av en blandning av vallfoder och halm är det lämpligt att byta till en foderstat på uteslutande vallfoder. Om man uteslutande har utfodrat med ett grovfoder av grövre kvalitet med lägre näringsvärden bör man byta mot ett mer näringsrikt grovfoder. Vill man säkert veta hur man bäst ska utfodra så behövs grovfoderanalyser. Som vid alla foderbyten är det viktigt att djuren vänjs in försiktigt på det nya fodret. Det är också viktigt att alla djur har var sin ätplats och kan äta samtidigt, alternativt att det finns foder i fri tillgång så ingen riskerar att få för lite.

Under högdräktigheten är det särskilt viktigt att dikon utfodras med ett sinkomineral. Selen och E-vitamin är extra viktigt för dikon och hennes kalv eftersom dikon normalt enbart utfodras med fodermedel från den egna gården och svenska fodermedel har ett lågt innehåll av selen pga selenfattiga jordar.