Förmagarnas utveckling
Från enkelmagad till idisslare
Med tiden går kalven från att fungera som ett enkelmagat djur till att bli en idisslare, genom följande faser:
- Enkelmagsfasen (icke-idisslarfasen) (0–3 veckor) – huvudfödan är mjölk. Våmkontraktionerna är få och svaga. I sista delen av denna fas börjar kalven gradvis att äta fast föda, såsom grovfoder och kraftfoder, om det erbjuds. Detta leder till att våmmen börjar utvecklas. Så tidigt som vid 7 dagars ålder kan man se att kalven stöter upp och tuggar på idisslingsbollar, men idissling med tillhörande våmkontraktioner har setts som tidigast vid 3 veckors ålder.
- Övergångsfasen (3–8 veckor) – Kalven börjar äta mer och mer grovfoder, vilket stimulerar till salivutsöndring och idissling. Grovfoder stimulerar även våmmen till regelbundna sammandragningar vilket i sin tur stimulerar muskeltillväxten i våmväggen. Gradvis utvecklas våmmen och ökar i storlek så att den är cirka 3 gånger större än löpmagen vid 6 veckors ålder.
- Idisslingsfasen (från 8 veckor) – Våmkontraktionernas cykliska mönster börjar mer och mer likna ett vuxet nötkreatur.
Våmutvecklingen består dels av att det bildas utväxter (s.k. papiller) på våmväggens insida, dels av att våmmen växer i storlek och får en starkare muskulatur samt att det flyttar in mikroorganismer i våmmen. Genom att det utvecklas papiller på våmväggens insida ökas den totala ytan av våmväggen vilket tillåter en större yta för absorption av näringsämnen. En större våm krävs för att kunna behandla stora mängder foder samtidigt som en kraftigare muskulatur är en förutsättning för att våmmen ska kunna blanda runt foderinnehållet. Våmmikroberna är en förutsättning för att idisslares matsmältning ska fungera och då främst för att kunna utnyttja näringsämnen som finns i växttråd, exempelvis cellulosa, som är en stor beståndsdel i grovfoder.
Fodrets påverkan på våmutvecklingen
Hur våmmen utvecklas beror på fodrets sammansättning. När kalven äter kraftfoder som i huvudsak består av stärkelse bildas smörsyra och propionsyra, medan det främst bildas ättiksyra när kalven äter grovfoder. Både ättiksyra och propionsyra passerar våmväggen oförändrat, medan smörsyra ombildas till ketonkroppar i våmväggen som i sin tur fungerar som ett bränsle i till våmväggens celler, vilket främjar celldelningen och papilltillväxten. Dessutom bidrar smörsyra till en snabbare våmutveckling genom att minska andelen celler som dör i den cellomsättning som sker vid tillväxten av papillerna. Papillutvecklingen stimuleras därför framförallt av kraftfoderintaget, medan grovfoder ökar våmmens storlek och muskulatur. Enbart utfodring av kraftfoder kan dock leda till att papillerna blir för stora i förhållande till våmmens storlek så att dessa klumpar ihop sig, vilket i sin tur minskar upptagningsförmågan. Utfodring enbart med hö eller för stor andel grovfoder i förhållande till kraftfoder försenar istället papillutvecklingen. En bra balans mellan kraftfoder och grovfoder är därför en förutsättning för en optimal våmutveckling. Proportionerna av grov- respektive kraftfoder bestämmer även vilka mikroorganismer som flyttar in, vilket i sin tur har en betydelse för kalvens framtida matsmältning. Mer grovfoder ger fler mikroorganismer som kan bryta ned grovfoder och omvänt. En passande proportion mellan kraftfoder och grovfoder under övergångsfasen är 8:1.
Mikroberna flyttar in
Inom några dagar efter födseln börjar mikroorganismer (också kallade mikrober) bosätta sig i våmmen. Våmmikroberna tar kalven upp via maten, genom kontakt med andra djur och genom inandningsluften. Förutsättningen för att mikroorganismerna ska kunna jäsa och smälta foder är dock att det finns tillgång till vätska i våmmen. Dricker kalven enbart mjölk passerar merparten av vätskan förbi våmmen. Kalven behöver därför tillgång till vatten mellan mjölkmålen, annars hämmas mikroorganismernas växt och i sin tur matsmältningen.