Naturligt beteende & behov

Våra domesticerade kor skiljer sig inte nämnvärt i beteende från sin vilda släkting uroxen. Kalven har således många nedärvda beteenden och behov. Under naturliga förhållanden är kalven helt beroende av att det snabbt utvecklas ett starkt och varaktigt band till kon. Detta band karakteriseras av vårdande beteenden såsom slickning, näringstillförsel, värme och skydd samt sällskap. Upprättandet av detta band påbörjas av kon redan före födseln för att sedan upprätthållas under lång tid. Processen startas och styrs av utsöndringen av olika hormoner. Bandet blir som regel starkare hos dikoraser jämfört med hos mjölkkoraser.

Tryckare/stannare/gömmare

Nötkreatur räknas ofta som tryckare/stannare/gömmare, men förmodligen kan de i vissa fall även agera som följare. Med gömmare menas att kon lämnar kalven på en skyddad plats för att själv gå och beta. Kalven söker själv upp en säker plats, ofta i ett buskage och kon vet var kalven har lagt sig. Hos domesticerade nötkreatur verkar instinkten att gömma sig ha försvagats och tiden som kalven gömmer sig vara kortare jämfört med hos vilda nötkreatur. I moderna system har kalven oftast heller inte möjlighet att gömma sig, men när en sådan möjlighet erbjuds händer det att även domesticerade kalvar gömmer sig. Modern besöker kalven endast för att ge di eller vid fara. Med tiden (ca 4–7 dygn) börjar kalven successivt att följa sin mor och ansluta till den övriga flocken. Med följare menas att avkomman följer sin moder direkt från födseln.

I båda fallen söker sig kon undan från flocken för att kalva. Det är det första steget i att skapa ett band mellan ko och kalv. Det hindrar att andra kor blandar sig i processen. Platsen som kon väljer att kalva på är torr, skyddad och ligger ofta på en höjd. Om en enskild kalv agerar som gömmare eller följare beror troligtvis på både medfödda och miljöbetingade egenskaper.

Bandet mellan kon och kalven

De första timmarna efter födseln förstärks bandet genom att kon slickar kalven. Det stimulerar även kalvens andning, cirkulation och tarmaktivitet, kalvens igenkännande av kon och minskar värmeförlusterna hos kalven. Slickningen är som mest intensiv under de första två timmarna och avtar i frekvens under de efterföljande dagarna. Därefter är frekvensen av slickning relativt konstant fram till avvänjning och sörjer för att upprätthålla bandet mellan kon och kalven. Kon slickar framförallt områden på kalven som kalven själv inte kommer åt. 

Strax efter födseln påbörjar kalven uppsökandet av juvret genom att slicka och suga på delar av kon tills juvret hittas. Det finns indikationer på att kalvar styrs av kons skugga och värme för att hitta till kon. Sedan letar den reda på den högsta punkten under kons mage för att lokalisera juvret. Att dia är också viktigt för att upprätta bandet mellan kon och kalven och detta säkras genom att kalven föds med ett mycket starkt sugbehov. Sugbehovet tillfredsställs när kalven får mjölk i tillräcklig mängd. Sugbehovet avtar när kalven diar och är normalt tillbaka på en låg basnivå efter cirka 10 minuter.

Igenkännandet mellan ko och kalv involverar all sinnen, men synintryck verkar vara det minst viktiga. Att använda sig av ljud är en förutsättning för att skapa ett band mellan ko och kalv och för att de ska hitta varandra när kalven gömmer sig. Kalven känner igen sin moder på hennes röst redan inom ett dygn efter födseln. När kalven befinner sig i närheten av kon vokaliserar kon främst med lågfrekventa ljud genom stängd eller halvstängd mun. Dessa ljud är som vanligast de tre-fyra första veckorna efter kalvens födelse. I dessa lägen vokaliserar kalven inte så mycket vilket förhindrar att rovdjur lockas till platsen. Detta bidrar dock till att kon ofta inte lär sig att känna igen sin kalvs specifika läte lika snabbt som kalven, men inom åtminstone 10 dagar efter kalvens födelse har kon lärt sig att känna igen sin kalvs röst. När kalven och kon är längre bort från varandra, använder kon ett starkare och mer högfrekvent ljud med öppen mun för att kommunicera med kalven. Alla individer har sitt eget speciella läte och kalvars läte förändras även med åldern. 

Digivning

Under de första veckorna initierar kon de flesta digivningar samtidigt som kalven avslutar de flesta. När kalven är över två månader är förhållandet det omvända. Under den sista tiden före avvänjning börjar kon att avvisa kalven mer och mer tills avvänjningen är slutförd. Under de första veckorna diar kalven mellan fem till nio gånger per dygn, vilket minskar till tre till fem gånger under kommande månader. Kalvar motiveras till att initiera en digivning genom att se andra kalvar börja dia. Kalvar vänjs naturligt av vid en ålder av 7–14 månader och avvänjningen påbörjas när kalven har uppnått en vikt som är fyra gånger födelsevikten eller när energin från mjölken utgör mindre än hälften av kalvens energibehov. Vid denna tid är energin som kon investerar i kalven större än vinsterna för kalven. I naturen avvänjs kvigkalvar som regel tidigare än tjurkalvar. Dock behåller kalven ofta närkontakten med kon i någon grad trots att digivningen upphört, även om kon får en ny kalv. Denna kontakt varar ofta livet ut i någon grad, åtminstone för kvigkalvarna. Tjurkalvar stannar i moderflocken i cirka 1,5–2 år för att sedan hitta en egen flock.

Varje digivning består av tre faser, förstimulering, mjölkintag och efterstimulering. Under för- och efterstimulering byter kalven spene frekvent (färre än tre sug per spene) och får som regel inte i sig så mycket mjölk. Under mjölkintagsfasen suger kalven oftast rytmiskt från en och samma spene och byter först när mjölkflödet avtar. Under denna fas sker huvudparten av näringsintaget och upptar endast mellan 19 och 35 procent av hela digivningsomgången. För- och efterstimulering är till för att stimulera mjölknedsläpp och efterföljande mjölkproduktion. Buffande av juvret är en respons på lågt mjölkflöde och ses både under förstimulering för att stimulera mjölknedsläpp och i slutet av mjölkintagsfasen för att se till att juvret töms helt.

Varje digivning varar i genomsnitt i 8–12 min. Kalven diar oftare på dagen än på natten och flest gånger i anslutning till gryning och skymning.  Det är inte helt klarlagt hur mycket mjölk en kalv dricker om dagen om den inte begränsas, men en dansk undersökning visade att kalvar som utfodrades efter dricklust under 6 veckor i genomsnitt drack 8,5 kilo/dag. I en annan studie av kalvar som fick dia fritt, diade de i genomsnitt 6,5 kg om dagen den första veckan, vilket gradvist ökade till det dubbla i nionde levnadsveckan. Man har även sett att kalvar kan dricka upp till 13 procent av sin vikt under ett och samma mjölkmål och 20 procent av sin vikt totalt under ett dygn utan att några negativa effekter sågs på kalven. Kalvens löpmage är mycket töjbar och kan i motsats till tidigare uppfattning rymma större mjölkmål än 2 liter. 

Kalven som en del av flocken

När kon och kalven anslutit sig till flocken kommer de att ingå i en så kallad ko-kalvgrupp tillsammans med andra kor och deras kalvar. Kalven är ett socialt flockdjur och efter hand kommer kalven själv att börja interagera med flocken. Kalvarna som ingår i en flock bildar tillsammans en ungdjursgrupp. Unga kalvar leker ofta med varandra, med modern eller med sig själva. Leken innebär att de jagar eller bestiger varandra, stångas, sparkas, buffar, bockar, råmar, skakar på huvudet, frustar och liknande. Kalvar leker mest frekvent morgon och kväll, efter digivning samt vid bra väder. Kalvar leker med ökande frekvens upp till sex månaders ålder, därefter avtar leken med stigande ålder.