Protein

Kalven behöver protein för att upprätthålla många processer i kroppen, laga skadad vävnad, bilda blod samt för att växa. Det sistnämnda sker genom att proteinets beståndsdelar lagras in som muskler. Protein i foder består dels av protein som omsätts i våmmen av mikroberna och som kommer kalven till nytta när våmmikroberna dör och dels av så kallat våmstabilt protein som passerar våmmen oförändrat. Till skillnad från andra djur eller människor kan idisslare även återvinna och återföra ammoniak i form av urea till våmmen från urinen, men hos kalvar sker detta i mycket begränsad omfattning. Fram tills dess att idisslingen är helt etablerad är kalven i princip helt beroende av det våmstabila proteinet. Detta till skillnad mot äldre nötkreatur där både de förbrukade våmmikroberna, urean och det våmstabila proteinet fungerar som proteinkällor. 

Proteinbehov

Proteinbehovet bestäms främst utifrån den önskade dagliga tillväxten och anges ofta som andel råprotein av kilo torrsubstans foder. Ju högre tillväxt som önskas desto större andel av fodret måste utgöras av protein. Mjölkdrickande kalvars proteinbehov tillfredsställs i första hand via mjölkproteinet. Mjölknäring bör innehålla minst 18 till 20 procent protein, men ett högre proteininnehåll än så tillåter en ytterligare tillväxt. I takt med att kalven börjar äta mer fast föda är det även viktigt att se till att det är tillräckligt med protein i kraft- och grovfodret. Sammantaget i allt fast foder som äts bör minst 18 procent (180 g/kg), men gärna så mycket som 20 till 22 procent (200–220 g/kg) utgöras av råprotein. Mellan avvänjning och 6 månaders ålder är proteinbehovet något lägre, men fodret bör åtminstone innehålla 16 procent råprotein.