Matsmältning - Övergångs- och idisslingsfasen

Så fort kalven börjar äta kraftfoder och dricka vatten börjar förmagarna att utvecklas. Förmagarnas utveckling är en förutsättning för att kalven ska kunna tillgodogöra sig kolhydrater i svårnedbrutna växtfiber, såsom cellulosa, hemicellulosa och lignin som finns i grovfoder.

Nedbrytning av stärkelse

Allt eftersom kalven övergår till fast föda minskar aktiviteten av det fettnedbrytande enzymet i saliven. Detsamma gäller för enzymerna löpe, som koagulerar mjölk, och laktas, som bryter ned mjölksocker. I takt med att dessa mjölknedbrytande enzymer försvinner så ökar enzymaktiviteten i tunntarmen. Utvecklingen av enzymaktiviteten i tunntarmen förutsätter dock att det finns vatten i våmmen, annars hämmas denna process betydligt då våmmikrobernas funktion förutsätter vattentillgång. Från att inte kunna bryta ned några andra kolhydrater än mjölksocker och glukos så börjar kalven även att kunna bryta ned stärkelse (som är största beståndsdelen i spannmålsprodukter) i viss mån. Det är främst denna stärkelse som är viktig för att påskynda våmutvecklingen. Vanligt vitt socker bryts ned väldigt dåligt även hos vuxna idisslare och är därför inte lämpligt att inkludera i foderstaten.  

Idisslingen utvecklas

För att kalven ska kunna tillgodogöra sig energin i svårnnedbrytbara växtfibrer behöver dessa jäsas av mikrober i våmmen. Efter att kalven tuggat grovfodret en första omgång sväljs det och hamnar då i nätmagen/våmmen: Här jäser våmmikroberna fodret för att göra det mer lättuggat och smältbart. Med jämna mellanrum drar sig våmmen samman vilket blandar runt nedsvalt foder med foder som jäst ett tag. Nätmagen hjälper till att sortera maten och gör så att det foder som är färdigjäst och färdigtuggat hamnar i botten och det dåligt tuggade på ytan. Det sistnämnda stöts med jämna mellanrum upp via matstrupen för att på nytt tuggas av kalven, så kallad idissling. Mat som är färdigbehandlad och som hamnat i botten av nätmagen förs vidare till bladmagen. Denna del av förmagarna ser till att suga upp vätska och mineraler från fodret innan det förs vidare till löpmagen och sedan tunntarmen där en del av fodrets näringsämnen spjälkas och tas upp på ett liknande sätt som för näringsämnen från mjölk. Från och med andra till fjärde veckan börjar kalven att idissla med gradvis ökande intensitet till cirka 6 veckors ålder. Vid denna ålder motsvarar tiden som kalven lägger på idissling nära nog tiden för en vuxen idisslare. 

Växtfibrer omvandlas till fettsyror

Matsmältningen för en fullt utvecklad idisslare består i huvudsak av våmmikrobernas smältning av fodret i våmmen. I denna process jäses kolhydrater till fettsyror, såsom smörsyra, propionsyra och ättiksyra. Denna process avger även metangas och koldioxid. Fettsyrorna absorberas nästan helt genom våmväggen och utgör cirka 70 procent av en idisslares energiintag. Alla utom smörsyra passerar våmväggen i oförändrad form för att ombildas i levern, medan en del smörsyra ombildas till så kallade ketonkroppar i våmväggen. Dessa olika fettsyror har olika funktion för idisslaren. Ättiksyra är främsta källan till fett medan propionsyra blir till glukos. Ketonkropparna som bildats från smörsyra används som bränsle i celler varvid denna syra främjar tillväxten av papiller våmväggen. En del av de lättnedbrutna kolhydraterna, såsom stärkelse, passerar våmmen opåverkade och bryts istället ned av enzymer i tunntarmen. 

Nedbrytning av proteiner

Protein i fodret består dels av protein som bryts ned och omsätts i våmmen av mikrober och dels av så kallat våmstabilt protein som passerar våmmen oförändrat. Det förstnämnda bryts ned av våmmikroberna till ammoniak som våmmikroberna behöver för att föröka sig. Till skillnad från andra djur eller människor kan idisslare även återvinna och återföra ammoniak i form av urea till våmmen från urinen. Våmmikrobernas tillväxt är energikrävande varför det är viktigt med en balans mellan energi i form av kolhydrater och protein i fodret. När foderpartiklar passerar från våmmen till löpmagen följer en del av våmmikroberna med. När dessa når löpmagen bryts de ned till aminosyror vilka kan tas upp i tunntarmen och utnyttjas som byggstenar av djuret. Det våmstabila proteinet undgår våmmikrobernas nedbrytning och bryts först ned i löpmagen. Fram tills idisslingen är helt etablerad är kalven i princip helt beroende av våmstabilt proteinet. För nötkreatur med fullt utvecklad idissling fungerar både de förbrukade våmmikroberna, urea och det våmstabila proteinet som proteinkällor. Urea bör därför inte inkluderas i foderstater till kalvar som väger mindre än 200 kg eller som är yngre än 120 dagar då det kan leda till ammoniakförgiftning, som i sin tur kan leda till döden.